Fig. 1. Knut V 1146, 1154-1157, Hbg 2 (Roskilde), kan föras till Lund med ledning av fynden
Detta är en förkortad och något reviderad version av en uppsats i arkeologi (Palm 2002). De svenska fynden har kompletterats (tio lösfynd) och detsamma gäller danska fynd publicerade efter det att uppsatsen skrivits. Dessutom vill jag framföra ett tack till Peter Carelli för uppgifter ur hans manuskript om myntfynd i Lund vilket betytt 75 nya fynd (Carelli manuskript).
De sydligaste svenska landskapen, även kallade Skåneland, d.v.s. Skåne, Blekinge och Halland blev inte en del av det svenska riket förrän 1658. Innan dess var de en del av Danmark. Även Bornholm räknades som en del av Skåneland. Eftersom mynttyperna präglades regionalt, där Skåneland utgjorde ett myntcirkulationsområde med Lund som troligen enda myntort under den här behandlade perioden 1146-1241, är syftet att med ledning av fynden av danska mynt undersöka vilka mynttyper som cirkulerade där. Därav framgår aven om kungamakten kunde kontrollera myntcirkulationen i Skåneland så att den begränsades till mynt präglade där. Efter den här behandlade perioden förekom även en myntning i Halland.
Undersökningen kommer samtidigt att ge svar på frågan om den indelning av mynttyperna till myntorter som Peter Hauberg gjorde 1906 stämmer överens med fynden från området. Kungarna är följande.
Sven Grathe 1146-1154, 1157 Knut V 1146, 1154-1157 Valdemar I 1154-1182 Knut VI 1182-1202 Valdemar II 1202-1241
Med utgångspunkt från arkivuppgifter i Numismatiska forskningsgruppen och Kungliga myntkabinettet samt i Landskapsinventeringens kataloger (SML 1-10) har en sammanställning upprättats över lösfynden i Sverige och på Bornholm. Utgångspunkten är den indelning av de danska mynten som Peter Hauberg (Hbg) gjorde. För att kunna göra en jämförande studie kommer även danska lösfynd samt skattfynd gjorda i Danmark och Sverige att undersökas. Uppgifterna kommer från sammanställningar av publicerade skatt- och lösfynd samt några större fynd som finns redovisade i Den kgl. Mønt- og Medaillesamlingens fyndprotokoll. De Lundapräglade mynten hamnar i fokus, då det är dessa som var avsedda att cirkulera i Skåneland och därför borde dyka upp i materialet.
De danska mynt som präglades under perioden har med ett enda undantag (Anno Domini 1234 - numera förd till Roskilde) inget präglingsårtal och kan indelas i ett stort antal typer, ofta med likartade motiv. I de flesta fall saknas namnet på såväl myntherren som på myntorten vilket medför svårigheter när det gäller bestämningen. Många Haubergtyper har under årens lopp omdaterats eller förts till andra myntorter. Endast en sådan ombestämning har gällt Lundamyntningen. För enkelhets skull bibehålls Haubergs bestämningar här.
Skåneland utgjorde den östra rikshalvan av det danska riket och ärkebiskopen i Lund hade där en särskilt stark ställning.
Sedan Erik Lam abdikerat 1146 blev det en kamp om kungatronen mellan Knut V (vald till kung av västra Danmark), Sven (som folket på Själland och i Skåne föredrog) och Valdemar. Ärkebiskop Eskil försökte medla mellan parterna, men vid ett s.k. fredsgille i Roskilde 1157 attackerade Svens män de övriga och Knut V blev dödad. Valdemar klarade sig dock och fick då tillfälligt ärkebiskop Eskil på sin sida. Tillsammans lyckades de besegra Sven och den skånska armén vid slaget vid Grathe heden på Jylland år 1157 då Sven dödades. Efter slaget fick Sven tillnamnet Sven Grathe.
Valdemar I blev nu kung, men när han valde sin fosterbror Absalon till biskop i Roskilde hamnade han i konflikt med ärkebiskop Eskil som motsatte sig detta val. Enligt kyrkan hade kungen inte rätt att utse biskopar. Eskil tvingades p.g.a. konflikten att lämna landet, men han behöll sin titel. När han till slut kunde återvända gick han motvilligt med på att kröna Valdemar I:s son Knut VI medan fadern ännu levde. Eskil avgick 1177 och utnämnde då Absalon till sin efterträdare.
Årkebiskop Absalon kom i konflikt med skåningarna då han försökte effektivisera upptagandet av tionde och då bara själländare fick viktiga befattningar i Skåne. Konflikten ledde till att Valdemar I och Absalon 1181 besegrade de skånska bönderna i slagen vid Dösjebro och Getinge bro. När Valdemar I dog 1182 vägrade bönderna att erkänna hans son, den redan krönte Knut VI, som kung. De skånska stormännen och Absalon krossade då bönderna i slaget vid Höje 1182. När Absalon dog 1201 efterträddes han av en yngre släkting, Andreas Sunesen. Året därpå efterträddes Knut VI i sin tur av sin yngre bror, Valdemar II, som tidigare varit hertig i Slesvig och som lyckats erövra hela Holstein och på så sätt fått kontroll över bl.a. hansestäderna Lübeck och Hamburg. Under en jakt på Lyø 1223 blev Valdemar II och hans son tillfångatagna av hertig Henrik av Schwerin. För att kungen skulle släppas tvingades Danmark att betala en lösensumma på 40.000 mark (ca åtta ton) silver och man blev även tvungen att ge upp Holstein. Valdemar II dog 1241.
Endast en valör, penningen, präglades i Danmark vid den här tiden (den mynttyp som Jørgen Steen Jensen fört till Lund hade valören 1/2 penning och utgjorde ett undantag). I Skåne och på Själland utgick man ifrån ett viktsystem där det gick 10 penningar på en örtug, 30 penningar på ett öre och 240 penningar på en mark.
Från 1000-talets början präglades det mynt på flera myntorter. Från slutet av 1000-talet blev det också vanligt att ärke/biskopar fick del i myntningsintäkten i olika myntorter. Ärkebiskopen i Lund beviljades t.ex. 1157 av Valdemar I rätten till ¼ av intäkterna. Mynten som präglades i Lund var tvåsidiga med en symbolisk bild av kungen på åtsidan och av ärkebiskopen på frånsidan. Hauberg utgick från eventuella inskrifter, myntens vikt, storlek, motiv och fynden när han gjorde sin indelning över mynttyperna. Osäkerhetsmomentet var emellertid stort i vissa fall.
Mynttyperna var endast giltiga under en begränsad tid och när en ny mynttyp började präglas skulle den äldre typen tvångsinlösas. Det fanns speciella växlingskontor där folk kunde byta in den gamla och ogiltiga mynttypen mot den nya. Man var dock tvungen att lämna in fler äldre mynt, t.ex. tre gamla mot två nya.
Myntens skulle i princip bestå av rent silver med ett metallvärde som motsvarade det nominella värdet minskat med präglingskostnaden och vinsten (slagskatten) vilka tillsammans kan beräknas ha utgjort 1/3. En mark penningar skulle då motsvara 2/3 av både vikten och värdet av en mark silver. Snart började man började emellertid att minska vikten och öka kopparmängden i mynten för att på så sätt kunna öka intäkterna. Detta ledde till att värdet på varje mynt minskade. Genom den betungade lösensumman för Valdemar II ansträngdes landets ekonomi mycket hårt, vilket medförde en kraftig myntförsämring. Vid 1200-talets mitt gick det 3 mark penningar på en mark silver.
Antalet lösfynd från perioden 1146-1241 är 319, vilket är något lägre än antalet från perioden innan (995-1146) och betydligt lägre än perioden efter (1241-1350). De handlar nästan uteslutande om danska mynt och endast de danska kommer att behandlas här. Större delen kommer från kyrkor och utgrävningar i städer. De svenska fynden utanför Skåneland är endast fem: Alvastra kloster (2) i Östergötland, Varnhems kloster och Kungsäters kyrkoruin i Västergötland, samt Eketorps fornborg på Öland. De påverkar inte analysen och kommer därför heller inte att tas med i diskussionen nedan.
Analysen baseras därför helt på lösfynden från Skåneland enligt följande: Skåne (248), Halland (16) och Bornholm (50). Däremot har inga mynt hittats i Blekinge. Antalet mynt som är bestämda till Hbg nr är 298. Antalet lösfynd från övriga Danmark är 350 och gäller främst fynd som hittats efter 1952. Ofta ger fyndens spridning en säker utgångspunkt för var mynten präglats, d.v.s. om fynden från Skåneland är helt dominerande antas typen vara präglad i Lund. I några fall är fyndbilden mer oklar och då blir faktorer som inskrifter, motiv, vikt och stil av stor betydelse. Värdet av fyndförteckningen i Hbg är begränsat eftersom det ofta inte framgår om det är fråga om lösfynd, hopade fynd eller skattfynd.
Under perioden var totalt 10 olika myntorter aktiva: Lund (Skåneland), Roskilde (Själland), Hjörring, Ålborg, Viborg, Randers, Århus, Horsens och Ribe (alla på Jylland) samt Slesvig (nuvarande norra Tyskland). De präglade mynt i olika omfattning under perioden.
Sven Grathe (1146-1154, 1157) skall enligt Hauberg inte ha präglat några typer alls i Lund, däremot på nio andra myntorter i övriga Danmark. I Skåneland finns det endast tre lösfynd som kan föras till Sven. En Roskildetyp (Hbg 1) är bara känd i ett fynd från Skåne, men i tre fynd från Danmark vilket bekräftar att den inte präglats i Lund. En Viborgtyp (Hbg 3) har emellertid hittats i ett ex. i vardera Halland och Skåne, men inte i Danmark. I samband med publiceringen av 133 ex. funna i en skatt i Bårarp (Halland) har Jørgen Steen Jensen också föreslagit att den i stället skulle ha präglats i Lund som 1/2 penning (Jensen 1983, 119-120). Till detta kan läggas att två ex. ingår i en (mycket märklig) skatt från Törnebyslätt utanför Kalmar. Det finns därför all anledning att tro att Jensens antagande är korrekt. Typen har sannolikt präglats under hela perioden 1146-1154.
Fig. 1. Knut V 1146, 1154-1157, Hbg 2 (Roskilde), kan föras till Lund med ledning av fynden
Knut V (1146, 1154-1157) har enligt Hauberg präglat fem myntyper, varav en i Lund (Hbg 1) och övriga i Roskilde (Hbg 2), Viborg (Hbg 3-4) och Slesvig (Hbg 5). I Skåneland har sammanlagt sex lösfynd hittats. Två ex. av Hbg 1 har hittats i Lund. De övriga fyra mynten är dock Hbg 2 och ska enligt Hauberg ha präglats i Roskilde. Dessa fyra har hittats dels i Skåne (3) och dels på Bornholm (1). Eftersom inga fynd har gjorts av Hbg 1 eller 2 i Danmark och båda typerna har motsvarigheter bland Valdemar I:s Lundatyper (Hbg 1 resp. 5) är det uppenbart att båda typerna präglats i Lund. Denna ombestämning betyder också att den ena typen är den äldsta Lundatyp som har ärkebiskopens bild.
Valdemar I:s 28 år vid makten, varav 25 år som ensam kung, resulterade i att antalet mynttyper ökade. De fyra typerna som enligt Hauberg ska ha präglats i Lund (Hbg 1-4) finns alla representerade i det insamlade materialet.
Fig. 2. Valdemar I 1154-1182, Hbg 10 (Roskilde), kan föras till Lund tack vare 25 lösfynd i Skåneland, vilket gör den till den vanligaste typen av alla under perioden 1146-1241
Två mynttyper, Hbg 5 och 10, skall enligt Hauberg vara präglade i Roskilde, men har hittats i så många exemplar (11 resp. 25 ex.) i Skåneland att de måste ha präglats i Lund. Det bekräftas av att de bara förekommer i ett ex. (Hbg 10) i danska fynd. Däremot ingår de i stort antal (1 resp. 72 ex.) i ett skattfynd på Tiköb kyrkogård på Själland tillsammans med två ex. av Hbg 12. Detta skattfynd måste tolkas som mynt förvärvade i Skåne. Hbg 54 (Ribe) finns i vardera ett ex. i Skåneland samt i övriga Danmark. Eftersom typen helt skiljer sig från andra Lundatyper är den sannolikt inte präglad i Lund.
Hbg 5 är samma typ som finns under Knut V (Hbg 2) och kan därför dateras till deras gemensamma regeringstid, 1154-1157. Valdemar I regerade sedan ensam i 25 år och med fem typer betyder det att varje typ präglades under ca fem år.
Knut VI (1182-1202) hade under sina 20 år som kung ett trettiotal mynttyper fördelade på fem myntorter. Till Lund förde Hauberg nio typer (Hbg 4 och 5 är emellertid varianter av samma typ) och av dessa finns alla utom en representerade i undersökningsmaterialet. De danska fynden är få i förhållande till de svenska fynden. Den återstående typen (Hbg 6) skiljer sig från detta mönster, då det inte finns något fynd från denna typ alls i Skåneland, samtidigt som det har hittats flera exemplar i Danmark. Den avviker också från övriga Lundatyper på så sätt att det på teckningen helt saknar pärlring, vilket kan bero på att det inte är ett representativt mynt man låtit avbilda. Fyndspridningen visar klart att typen inte kan ha präglats i Lund. Hbg 15 liknar Hbg 4-5 (samma typ?) och med fem fynd i Skåneland mot ett i övriga Danmark bör den föras till Lund. Hbg 28 (Slesvig) finns i ett ex. i Skåneland, men saknas i övriga Danmark. Ett enda fynd är inte mycket att bygga på och eftersom typen motivmässigt m.m. avviker från andra Lundatyper är den sannolikt inte präglad i Lund.
Fig. 3. Knut VI 1182-1202, Hbg 9. Med 19 lösfynd i Skåneland är detta den vanligaste av Knuts typer
Under Knut VI:s 20 år som regent innebär sju eller åtta mynttyper att man har genomfört byte till ny typ med knappt tre års mellanrum, d.v.s. betydligt oftare än under Valdemar I.
Valdemar II (1202-1241) använde sig av fem myntorter och lät prägla ett femtiotal mynttyper. I Lund myntades enligt Hauberg totalt 16 typer (Hbg 1-16). Av dessa finns alla utom två (Hbg 7 och 10) representerade i undersökningsmaterialet från Skåneland. Av Hbg 6 finns ett fynd i Skåneland och fyra i Danmark, men trots det bör den föras till Lund tack vare inskriften PE (ärkebiskop Peder Saxesen 1223-1228) som även finns på Hbg 8 där fynden i Skåneland är totalt dominerande.
Hbg 12 är tidigare förd till Roskilde (Lindahl 1964) och av Hbg 10 finns fem lösfynd i Danmark, vilket måste tolkas som att den inte präglades i Lund. När det gäller Hbg 7 är bilden mer svårtolkad eftersom den saknas i både svenska och danska fynd. Inskriften LV (Lund) är här avgörande. Liknande fyndförhållanden gäller för Hbg 13 som finns i tre svenska och två danska fynd och även här är inskriften med ärkebiskop Ufos (1228-1252) namn avgörande.
Fig. 4. Valdemar II 1202-1241, Hbg 46 (Slesvig).Totalt 18 lösfynd från Skåneland visar att denna typ måste ha präglats i Lund
I övrigt finns det vardera ett eller två fynd av fem typer som Hauberg fört till Roskilde eller Ribe. Två typer som Hauberg fört till Slesvig är emellertid vanliga i svenska fynd med åtta ex. (Hbg 45) resp. inte mindre än 18 ex. (Hbg 46). I danska fynd finns endast ett resp. två ex. Det gör att även dessa två typer måste föras till Lund. Viktmässigt passar de också bättre i Lund.
Valdemar II regerade i 39 år och utgår man från 16 mynttyper från Lund innebär det att man genomförde byte till ny mynttyp med ungefär två och ett halvt års mellanrum, d.v.s. ungefär som under Knut VI.
Nr Hbg Palm Skåneland Övriga Danmark Sven Grathe 1 Roskilde - 1 3 3 Viborg Lund 2 - Knut V 1 Lund Lund 2 - 2 Roskilde Lund 4 - Valdemar I 1 Lund Lund 10 1 2 Lund Lund 10 - 3 Lund Lund 4 - 4 Lund Lund 7 1 5 Roskilde Lund 11 - 9 Roskilde - 1 3 10 Roskilde Lund 25 1 12 Roskilde - 1 5 13 Rosklide - 3 8 54 Ribe - 1 1 55 Ribe - 1 6 Knut VI 1 Lund Lund 14 - 2 Lund Lund 9 1 3 Lund Lund 7 - 4-5 Lund Lund 9 - 6 Lund Ej Lund - 5 7 Lund Lund 7 2 8 Lund Lund 17 - 9 Lund Lund 19 2 15 Roskilde Lund 5 1 28 Slesvig - 1 - Valdemar II 1 Lund Lund 7 2 2 Lund Lund 3 - 3 Lund Lund 12 4 4 Lund Lund 4 - 5 Lund Lund 6 1 6 Lund Lund 1 4 7 Lund Lund - - 8 Lund Lund 9 1 9 Lund Lund 10 1 10 Lund Ej Lund - 5 11 Lund Lund 11 1 12 Lund Ej Lund 1 4 13 Lund Lund 3 2 14 Lund Lund 6 1 15 Lund Lund 9 2 16 Lund Lund 12 - 20 Roskilde - 1 2 21 Roskilde - 2 4 23 Roskilde - 1 2 29 Roskilde - 1 12 42 Ribe - 2 128 45 Slesvig Lund 8 1 46 Slesvig Lund 18 2
Under de första åren finns ytterst få myntfynd i det svenska materialet. Det är först när Valdemar I blir kung som myntfynden ökar i antal. Det kan tyda på att myntningen ökade kraftigt under hans period. En annan anledning kan ha varit att myntens silverhalt och köpkraft minskade och att de därför lättare tappades bort. Myntningens betydelse som finansieringskälla antyds också av att typbytena (tvångsinväxlingarna) tenderade att genomföras allt oftare. De stora skillnaderna i antalet lösfynd mellan olika typer talar dock för att cirkulationstiden kunde variera från typ till typ. Även kyrkan omfattades av detta system, då ärke/biskoparna hade rätt till en viss del av myntningsintäkten.
(Gunnar Ekströms professur i numismatik. Numismatiska Forskningsgruppen. Verksamhetsberättelse 2002. Stockholm 2003)