Søren Norby är en av de mest fascinerande personligheterna i den skandinaviska historien. Under Christiern II:s regim nådde hans karriär sin höjdpunkt, men under de turbulenta åren efter kungens landsflykt kringskars hans maktposition successivt. I augusti 1526 flydde denne nordiske motsvarighet till de italienska kondottiärerna österut, för att slutligen - passande nog - ända sina dagar under belägringen av Florens år 1530 (1).
År 1517 utsågs herr Søren till länsman på Gotland med Visborgs slott som fast punkt. Strax innan Christiern II:s avresa från Danmark inleddes dessutom en myntprägling i Visby i Søren Norbys namn (2). Den 28/4 1523 talas nämligen om "Sóuerins mynt" i räkenskapsnotiser från Stockholm (3). Søren Norbys myntprägling gick allt annat än obemärkt förbi under samtiden. I Peder Svarts krönika, troligen författad på 1550 -talet på Gustav Vasas uppdrag, karakteriseras herr Sørens skillingar såsom "ett ganska ondt mynt, föga annadt än blotta kåparen". Den största harmen väckte dock det faktum att han lät slå "sitt eget mynte" med "hans egit wapen", som om han hade varit en furste. Peder Svart påstår att det skedde utan "alla Konungars och Förstars tilstond, loff eller minne" (4).
I mars 1525 lämnade Søren Norby Gotland, för att leda en bonderesning på fastlandet mot den nyvalde kung Frederik I. Under belägringen av Landskrona, från slutet av april 1525, slog herr Søren ånyo låghaltiga skillingar i sitt eget namn. Detta är anmärkningsvärt mot bakgrund av att en av orsakerna till allmogens resning ju var missnöjet med regeringens myntpolitik. Under kapitulationsförhandlingarna krävdes dessutom att de mynt som han hade låtit prägla i Landskrona, skulle förklaras vara "gængs og gjæv" i Danmark, och han skulle tillåtas slå ett dylikt mynt, varav 12 stycken gick på en gyllen, intill dess att han betalt såväl sitt krigsfolk som sina övriga skulder (5). Detta krav avvisades, men man nådde en kompromiss såtillvida att herr Søren tilläts att under 3 år prägla med kungliga stampar på myntet i Malmö, dock med samma lödighet som de kungliga mynten (6).
I överenskommelsen ingick också att Søren Norby förlänades slotten Sölvesborg och Lyckå samt Blekinge och Lister mot att han avlämnade Visborg. I slutet av 1525 begav sig herr Søren till sina blekingska besittningar, där en myntning av søslingar försedda med hans vapen igångsattes i Ronneby. Detta måste ha skett i strid med den ovannämnda förlikningen, vari ju stipuleras att herr Sørens prägling skulle ske vid det kungliga myntet i Malmö.
I den numismatiska litteraturen har hittills antagits att herr Sørens myntning efter vapenstilleståndet 1525 inskränkt sig till de ovan nämnda Ronnebysøslingerna. Den 30/4 1526 klagade emellertid staden Lübeck i ett brev till Frederik I, över att Søren Norby låtit prägla underhaltiga skillingar i Christiern II:s namn. Staden bad Frederik betänka, vad herr Søren menade med att i hans företrädares namn prägla de mynt, som han hade såväl kungens som riksrådets tillåtelse att slå. Även om skillingarna hade Malmö som myntortsbeteckning ("wowell de uppschryfft tho Malmoe ludet") så skulle mynten helt nyligen ha präglats i Blekinge. Ett av dessa mynt ("eynen de pennyghe") bifogades i brevet till kungen (7). Under första hälften av juni tillskrev Frederik I herr Søren, och beklagade sig över att han låtit slå ett fördärvligt, falskt kopparmynt under kung Christierns "stamp og waffe". Detta hade skett utan kungens samtycke, och hans undersåtar hade besvärats av detta mynt (8). I övrigt synes kungen ha dragit sig för att ingripa mot Søren Norby. Rådsherrarna i Lübeck försökte nämligen gång på gång under våren 1526 också att få Frederik I att agera mot den kaparverksamhet som Søren fortsatt, nu med Sölvesborg som bas.
Vi kan således konstatera, att till herr Sørens tidigare kända utmyntningar i Visby, Landskrona och Ronneby skall läggas en skillingprägling i Christiern II:s namn, med Malmö som myntortsangivelse. Då silverhalten enligt de samtida dokumenten var låg, har avsikten säkerligen varit att vilseleda allmänheten och få dem att tro att det rörde sig om mynt präglade under den avsatte kungens tid. Bevarade exemplar av herr Sørens mynt från Visby och Landskrona som är oslitna uppvisar en silveryta, vilken troligtvis åstadkommits via en vitsjudning. Troligen har de låghaltiga "malmöskillingarna" behandlats på samma sätt, för att kunna passera såsom fullvärdiga.
Går herr Sørens efterpräglingar att särskilja ur det bevarade myntmaterialet? Då det samtida källmaterialet inte anger några särskilda kännetecken, utom att de var underhaltiga, kan vi ej med visshet identifiera dem. Det finns emellertid en grupp malmöskillingar, som utgör klara kandidater. I H.H. Schous katalog finns nämligen två varianter (nr 14-15) som dels har en avvikande stavning av kunganamnet (CRISTIRN istället för CRISTIERN eller CRISTIEN), dels lejon utan tungor i frånsidesskölden (9). De avviker även stilmässigt i övrigt från övriga kända malmöskillingar (Jfr.Fig. 1). Det mest iögonfallande är dock den låga silverhalten; även de undersökta exemplarens vikt understiger den normala. Möjligen kan närmare jämförelser och analyser av bokstavsstilar påvisa ett släktskap med Søren Norbys ronnebymynt. Det är dock inte säkert att de efterpräglade skillingarna präglats just där; det samtida källmaterialet talar ju bara om en dylik myntning i Blekinge.
Under alla omständigheter får det anses belagt att den berömde krigaren på ett fördomsfritt sätt drygat ut sin egen myntning med skillingar präglade i Christiern II:s namn (10). Detta föranleder en undran, huruvida det var första gången som herr Søren vidtog en dylik åtgärd. I den bevarade massan av Christiern II:s låghaltiga klippingar fanns nämligen såväl identifierade (Gustav Vasas) som oidentifierade efterpräglingar av Malmö myntverks produktion (11). En del av de senare kan i så fall mycket väl ha tillkommit under Søren Norbys tid i Visby.
(NNUM 2004 side 19-21)
Fig. 1. Samtida efterprägling av Christiern II, Malmö, skilling u.år; Schou 14. Vikt 2,12g; myntordningen föreskriver 2,61g, med en halt av 375/1000. Detta exemplar (ex Ernst II, 468 och Zinck III, 24) är starkt kopparhaltigt. Foto: Andrew Daneman.