Nordens historia under övergangen mellan medeltid och nyare tid är fylld av dramatiska händelser. Många av dessa ha satt tydliga spår i mynthistorien. Under dessa decennier är den numismatiska hävden dessutom rik på nya betydelsefulla inslag: porträtten, antikvatyperna, de stora nominalernas kontinuerliga prägling etc. Det är naturligt att ett så fängslande stoff lockar numismatiker och mynthistoriker. För Danmark och Gotland, som det i dessa anteckningar närmast gäller, är det främst Bolle Luxdorph (1), Peter Hauberg (2), Georg Galster (3), Axel Emst (4) och Julius Wilcke (5), som rörande detta skede gjort betydande forskningsinsatser. Men mycket är ännu oklart och man vill hoppas att fördjupade studier av myntmaterial och skriffliga källor samt nyfynd för båda källgrupperna på många punkter skall efterhand berika vår kunskap. Det brev till vilket här några kommentarer skall knytas är ej något nyfynd. Det har länge varit tryckt (6) men tycks ha blivit obeaktat av numismatikerna. Det är daterat Visborg 7 juni 1534 och riktat från Gotlands lensmand sedan 1530, Henrik Rosenkrantz (f. troligen i slutet av 1490-talet, + 1537) (7), till hans trolovades fader, dåvarande hövitsmannen på Stegehus riksrådet Anders Bille (1477-1555), som på grund av den tilltänkta släskapen (giftermålet kom aldrig till stånd) kallas "Käre fader Herr Anders" eller bara "Käre fader". Av brevets början framgår att herr Henrik just fått underrättelse om grevefejdens utbrott. Den del av aktstykket som intresserar i detta sammanhang lyder som följer (8):
Jtem, kiere fader, gyffuer jeg ether kierlige tilkiendhe, art her var en mønthemesther her paa landhet, som hiedhe Hans Seyer, som var hoss Seuren Norby, ock bliff sidhen gifft ock feck en borgemesters høstru her i stadhen och er en rodmand, hand spurde seg loff i florde aff megh ock borgemesterne ock vilde faare til Hamborigh ock kreffue noghet arffwe indh, som hannom tilstod, huilcket jeg formercker i hans scriffwelse (till megh / överstruket) ock borgemesther, art hand icke haffwer fanghet møghet retth ther, ock ther for hauffer hand giffwet seg paa mønthen y Rostock aff stor sorigh och armodt, som hand er y kommen for nogher handscriffther, som Sewren Norby kom hannom till att giffwe vdt paa hans veghne, oc ther for haffwer forkommedt møghet aff hues hand feck met høstrwen, ock haffwer swar omgiengels hos hindher, (thii thet slecth møgh ildsindhet er / Tillsatt i marginalen), ther for. Kiere fader, saa haffwer jegh screffuit samme mønthemester till effther hans scriffwilse, som hand scriffwer, jeg skal findhe hannom i Rodstock paa mønthen, art hand skall vfortøffwet giffue seg hiidt paa hans løfthe oc iaedh, ock jeg vill gierne ramme hans begste, ner hand kommer, art hand skall kommen (!) till noghen syn opretningh ock komme till arbeyd ighen; ock sendhe jeg samme breff till Rodstock, ock scriff høstrwen och borgemesther hannom desligest till och then tiidt han feck breffwen, scriff hand inthet tillbaghe ighien, men indhen en korth tid ther effther drogh aff byen, ock inghen vedh huert hand drogh. Thii befrøcther jeg meg, art hand skail icke komme; vilde jeg nødigt møste hannom y thenne tiidt. Kiere fader, tha haffwer ock hans venner skicket eth andhet vist bud effther hannom, art hand skulde visseligh komme, ock art jeg haffwer loffwet hannom ic marck aff myn eghen pendinge art ville giffwe hannom, desligest vilde jeg loone hannom iic marck ock vare hannom behielpelig till mønthen, huilcket jeg befrøcther, att thett skall wære ald tingest forgieffs. Thii beder jeg ether gierne, kiere fadher, ati vilde velgiøre ock handle mett Jørgen mønthere, att hand vilde forscriffwe till hannom, hwar hand kunde spørie hannom, thii jegh ved, hand kom till hannom, ock y vilde saa være behielpelig, hand maathe komme hiidt, och hues y hannom tilsagde her, thet vill jeg visseligh holde hannom effther sligh mieninghe, som formeld er, ock haabes megh till, att hans venner skall saa handel, att høstrwen skall bliffwe bedher till sindtzs her effther; thii hwn giffwer seg harth, att mand maa see stor ønck paa hindher; (fortøcker oc bekiender thet nu først, at hun saa haffwer weret till sindhe / Tillsatt i marginalen), som thii sige for megh. Kiere fadher, vedh y noghen godhe raad ther till, att y vilde velgiøre ock diele thett mett megh, thii megh ligger storlig macth ther paa, om gud forbywde noghet paa kom, for alle hande sagher skyld, som jeg icke nu scriffwe kandh, ock skall thenne breffwysere ydermiere taale metth ether ther om, om hand kommer ether till ordzs. Bedher jeg ether gierne att y icke fortencker megh, jeg raader nu ock altiid saa dristeligh offwer ether y myn scriffwelse. Her mett ether then almegtigste gud befalindes till ewig tiidt, raader och bywdher altiid offuer megh som offuer ethers eghen søn. Scriffueth paa Wisborigh søndaghen nest effther trinitatis anno domini 1534.
(6 juni)
Henrick
Rosenkrantz ritther.
Som synes är Henrik Rosenkrantz ytterligt angelägen att få myntmästaren Hans Seyer, fordom i Sören Norbys tjänst och som året innan (1533) fått orlov för en resa i privata ärenden till Tyskland, att återvända till Gotland. På ett par punkter är det möjligt att i någon mån belysa brevtexten. Där uppgivs att Seyer "giffwet seg paa mønthen y Rostock". Tyvärr har det just nu varit ogörligt art göra färska efterforskningar i Rostock, men tidigare publicerade fakta synas ge vissa kontaktmöjligheter. För tiden 1526-1534 har sålunda - visserligen med frågetecken, det såges t.o.m. "ist sehr fraglich" - bland rostockska myntmästare upptagits (9) en Ulrich Seyben. Som källuppgift nämnes "Münzherrenrechn. in Rost.-Arch.". Emellertid är namnlikheten Seyben - Seyber så iögonenfallande att forskning på ort och ställe en gång bör företagas (om en annan - lösare - rostocksk hållpunkt se nedan not (38)). Herr Henrik uppger att Hans Seyer var rådman och gift med en borgmästardotter. Han är inte upptagen i den rådslängd för Visby som publicerats (10) - med dess många luckor är dock nya tillägg där mycket rimliga. Vi känner emellertid namnen på stadens bägge borgmästare i oktober 1535, Jörgen Jude och Hans Snijder (11). Troligen, men ej säkert, var någon av dem Hans Seyers svärfar. Henrik Rosenkrantz säger i brevet: "Vilde jeg nødigt møste honom y thenne tiidt". Tydligen syftar han på det myntningsbehov, som grevefejdens utbrott och därav kommande rustningar säkerligen komme att medföra. Följande år (1535) var också mycket riktigt myntet i Visby åter i verksamhet. Men herr Henrik hade tydligen ej lyckats få tag i Hans Seyer, ty myntmästare var då "Mester Jacob (12). Numismatikern, som ser namnet Hans Seyer, erinrar sig osökt kung Hans myntmästare i Malmö Hans Seber (Zeber), nämnd 1504, 1506 och 1507 (med namnformerna Seber, Zæber, Sebberss[en]) (13) och genom en nu förlorad gravsten från 1509 eller 1514 över hans hustru och dotter. Enligt professor Gustaf Korlén vid Stockholms universitet, specialist på lågtysk språkforskning, kunna namnen Seber/Seyer icke vara identiska, om felskrivning ej foreligger - en sådan är ju alltid möjlig men går naturligtvis ej att bygga på (14).
Hans Severs namn får här tjäna som en utgångspunkt for några kommentarer till Sören Norbys, hans tidigare herres, myntemissioner på Gotland, i Skåne och Blekinge. Den övre tidsgränsen för myntningen i Visby är nästan oförklarligt tidig. I stockholmska räkenskapsnotiser införes sålunda redan 28 april 1523 - alltså ungefär blott två veckor efter kung Kristians avresa till Nederländerna - en summa pengar i klippingar, svenskt mynt och "aff Sóuerins mynt Clxxiij mark holmske". Även för den 8 juni nämns en post "i Sóuerins mynt" (15). Det förefaller som om herr Sören i god tid underrättats om sin herres flyktplaner (eventuellt med fullmakt att prägla i eget namn) och då gått i författning om utgivandet av sina i Nordens historia enastående mynt med eget namn och vapen. Art denna myntprägling väckt uppseende och harm synes i Peder Swarts historia, troligen skriven på 1550-talet: "Han lett j Wisby slå sitt eget mynt, hwilket doch war ett ganska ondt mynt, föga annadt än blotta kåparen, doch war thet rundt och kallades skilingar ther war på een sidan slagit hans egit wapen, på ander sidan Gotlandz wapen nemligen ett påschelamb medh een faane och lett thett gåå vth likasom en klipping för 18 peninger, att 8 giorde een mark Danske", "han oc lett slå j Wisby sitt eget mynte ( · som han hade warit en förste · ) vtom alla Konungars och Förstars tilstond loff eller minne" (16). Sören Norby behöIl under den följande tiden Gotland under sitt herravälde och slog där mynt daterade 1524 och 1525 och även utan årsangivelse, av Hauberg tidfåsta till 1523. Under 1524 belägrades Visborg från maj till 5 oktober av en svensk styrka under Berend v. Mehlen (17) och terminologiskt sett är väl åtminstone en del av de mynt som slogs under denna tid att betrakta som belägringsmynt. Dessa kan dock helt naturligt ej skiljas ur ur 1524 års myntmassa. Följande år i mars lämnade herr Sören Gotland för sin krigiska framstöt i Blekinge och Skåne (18).
Men herr Sörens avresa betydde ej att Gotland lämnades i andra händer. Befälet skjöttes i hans frånvaro av hans ställföreträdare, Otte Andersen Ulfeldt. Visborg fick nu (från april 1525) utstå en ny belägring av slottet, denna gång av lybeckarna (19). Den hävdes först sedan Sören Norby själv i oktober givit order om slottets överlämande till ett danskt-lybskt kondominium (20). Det är alltså möjligt att även en del av myntverkets produktion 1525 är att betrakta som belägringsmynt.
Här är icke platsen att redogöra för det dramatiska händelseförloppet i Skåne och Blekinge våren och sommaren 1525. Det räcker med att konstatera att herr Sören hölls belägrad i Landskrona från slutet av april till slutet av juni (21). Under denna tid slog han liksom i Visby mynt i eget namn och under kapitulationsförhandlingarna uppställde han ett, sedan icke godtaget villkor: "at den mønt, han havde ladet slaae i Landskrone, maatte være gjængs og gjæv i Danmark, og at han fremdeles maatte lade slaae slig Mønt, hvoraf 12 stykker gaae paa en Gylden, indtil han fik sine Folk og sin Gjæld betalt" (22). Norbymynten från Landskrona äro även i internationell litteratur omtalade som belägringsmynt (23).
I kapitulationsvillkoren hade utverkats att herr Sören "maatte i tre aar lade slaae Mønt på Mønten i Malmø med Kongens Stempel og af samme Holdighed som den kongelige Mønt". Detta är tydligen endast en rent ekonomisk förmån av samma slag som är känd t.ex. i Sverige senare under 1500-talet (23a). Den viktiga bestämmelsen i överenskommelsen mellan kung Fredrik och hans brorsons trofaste vapendragare var att denne utan avgift fick slotten Sölvesborg och Lyckå (24) samt Blekinge och Lister. Efter sin ovannämnda färd till Visby i oktober begav sig Sören Norby till sina blekingska besittningar, där en myntning försedd med hans vapen igångsattes i Ronneby. Den emission, som utgick från detta Blekinges genom tiderna enda myntverk, omfattade blott søslingar försedda med årtalet 1525, vartill kommer ett exemplar som förts under rubriken utan år. I Blekinge höll sig det norbyska väldet till augusti året därpå då den besegrade riddaren flydde österut till nya äventyr (25).
Den norbyska myntningen omfattade alltså följande tre kronologiska och geografiska avsnitt: Visby april 1523-maj (ev. oktober) 1525, Landskrona april-juni 1525 och Ronneby från en tidspunkt, som sannolikt sammanfaller med herr Sörens återkomst till fastlandet i oktober, men som kan tänkas ligga tidigare. Under sin långa vistelse i Köpenhamn under sommaren och förhösten 1525 kan han nämligen mycket väl tänkas ha t.ex. brevledes gett order om det blekingska myntverkets upprättande. Troligen ger hela emissionens datering till 1525 en fixering av dess slut, men en myntning med 1525 års stampar in på 1526 är dock tänkbar (variantmängden är stor). På Gotland utgav herr Sören utom hvider tre årgångar av skillingar, en utan årsangivelse men av Hauberg säkerligen med rätta daterad 1523, samt 1524 och 1525, alla tre på åtsidan med Sören Norbys namn med vapen - kluven sköld med en bjälke i första fältet, med tinktur: kluven i blått och rött, det blå fältet belagt med en silverbjälke (26). Den förra (Hauberg fig. 114, Schou s. 49 nr 1-5 (27)) har på frånsidan "den gotländska tungans" gamla symbol agnus dei med den inskrift "Agne dei miserere mei", som brukats på de visbyitiska hviderna sedan 1500-talets början. Det är utan tvivel den som syftas med uttrycken "skap" och "Seuerin Norbi Schaff", vilka brukas i samtida gotländska handlingar (28), det tidigare belagt 1528 (29). Årgångarna 1524 och 1525 betona med det danska vapnet, de tre leoparderna, öns egenskap av danskt land, signifikativt för herr Sörens tveklösa uppfattning att ön borde höra till Danmark och ej till Sverige eller Lübeck, även om det i nödfall skulle innebära att Fredrik I och ej Kristian II bleve dess herre. Just under 1524 blevo genom det svenska antallet dessa problem högaktuella. Landskronaskillingen från 1525 (vikt 3,28 gr., Schou s. 49, 1525 nr 4-5) har ett identiskt bildschema, medan søslingarna från Ronneby (Schou s. 34 f, nr 44-67) ha samma typkombination som de övriga myntverkens motsvarande nominal: dynastiens stamvapen, de oldenburgska bjälkarna (29a) och de tre danska leoparderna. Kung Fredrik är här nämnd som myntherre men Sören Norby har fått med sitt ättevapen upptill i frånsidans inskrift liksom Svante Sture på sin tid förde Natt och Dagvapnet på samma plats (30). Vid jämförelser mellan herr Sörens olika myntemissioner - 1525 i tre vitt skilda städer, ett mycket ovanligt (unikt?) förhållande får en enskild man - faller vissa för dessa karaktäristiska märken i ögonen. Det paragrafliknande tecken som syns på åtsidan av alla de tre skillingtyperna i Visby återfinnes även på 20 av 24 søslingvarianter från Ronneby - men även på søslingarna Schou nr 113-122 i Malmö 1524, där det saknas blott på två varianter. Iögonenfallande på visbyskillingarna 1524 och 1525 är även två parentesliknande tecken, här vända med "ryggarna" mot varandra. Detta tecken forekommer fyra gånger på landskronamyntet, här grupperade som två par (dock med ett kors mellan, skiljande de enskilda parentestecknen) och även här med "ryggarna" mot varandra. Tyvärr har förf. icke varit i tillfälle att personligen studera de i Köpenhamnssamlingen unika mynt, som beröras i denna uppsats, men av tillgängliga bilder verkar landskronamyntet vara betydligt grövre i utformningen; parentestecknen kan naturligtvis vara helt mekaniskt tagna från en visbyskilling brukad som förebild. Schou har (31) uppfattat halvmånen och stjärnan, som på vissa Københavns søslingar 1524 (Schou nr 40-99) utgöra ett framträdande inslag som ett myntmästaremärke, syftande på Bernt Buske (32). Utomlands börjar dylika märken alltmer brukas från slutet av 1400-talet och särskilt från början av 1500-talet (33). I Danmark kan bruket av dylika tecken med säkerhet fastställas kontinuerligt från 1541 (34), i Sverige från 1537 (35). Det är väl ännu för tidigt att med så få hållpunkter, som här finns att tillgå, säkert fastslå något om de nämnda tecknens betydelse på de norbyska emissionerna. Det låter ju dock tänka sig att en yrkesman som arbetat i Malmö under Jörgen Kock 1524 (36) samma år flyttade over till Visby i Sören Norbys tjänst och verkade där och i Ronneby följande år.
C. T. Jörgensen lämnar en mycket fantasifull tolkning (37) av de till synes planlöst graverade bokstavstecknen kring frånsidesbilden på en Ronnebysøsling u.å. (Schou s. 39 nr 31). Där står upptill ZZV och vid sidan S (detta enligt välvillig granskning av overinspektør Mørkholm och hans kolleger; det av Jörgensen och Schou angivna x:et till höger är troligen, som man redan av bilder förmodar, blott ett ornamentalt tecken e. d.). Jörgensens tydningsförslag innebär att bokstäverna skulle utgöra en hänvisning till Salomos ordspråksbok Kap. X, vers 22. G. Galster har framkastat tanken att ZV skulle betyda 25 = 1525. Det låter mycket tänkbart, och kunde betyda en årsdatering även av detta mynt, men det lämnar en av de två Z oförklarat. Som ovan betonats kan man hoppas på nya framsteg i vår kunskap genom ny forskning och då, vill man hoppas, just med den inträngande noggrannhet, som karaktäriserar de värdefulla insatser som gjorts av dagens jubilar, Axel Ernst (38).
(NNUM 1961 side 87-96)