En privatsamlare uppvisade nyligen i Kungl. Myntkabinettet en Stockholms-örtug (fig. 2) med Erik av Pommerns namn på åtsidan, men vars frånsida präglats med en stamp från Kristoffer av Bayerns regeringstid (1). Den kan beskrivas på följande sätt:
Åtsida: 
ERICVS · REX · DóSóN Trekronorsvapnet i sköld lagd på litet kors, allt inom pärlring. Längs kanten spår av pärlring.
Frånsida 
NONETASTOChOLó (2). Bokstaven C (vari en punkt) på litet kors inom pärlring. Längs kanten spår av pärlring.
1,06 gram, diameter 18 mm, stämpelställning (vid vars beräknande hänsyn tagits till frånsidans bild): 0o. Halt enligt röntgenspektralanalys (3): 890/1000, finvikten alltså 0,94 gram. Erik av Pommerns stockholmsörtugar hålla enligt smältanalys 800/1000, väga ca 1,10 gram och ha 0,86 grams finvikt, Kristoffers ha samma vikt och obetydligt högre halt; finvikten blir 0,89 gram (4).
Åtsidan erinrar - med smärre skiljaktigheter i interpunktion samt sköldens och kronornas form - om Hildebrand (5) fig. 680, Antell (6) nr 392 ff., Bruun (7) nr 206 och Bonnier (8) nr 209-210. På frånsidan börjar inskriften nedtill, om bildtypen, 
:et på kors, ses rättvänd. Den erinrar mest om Antell, Kristoffer nr 342, men här anger Appelgren icke hur inskriften börjar i förhållande till "bilden", vilket däremot är fallet med nr 344-445; här börjar den som på vårt exemplar men saknar förkortningstecken efter ortnamnet. Bruun nr 226 skiljer sig vad beträffar inskriften från vårt exemplar endast genom att det senare saknar interpunktionstecknet (en liten cirkel) meflan "Moneta" och "Stochol". Bonnier nr 237 är mera skiljaktigt. Beträffande samtliga publicerade exemplar gäller alltså, att inga åt- eller frånsidor äro stampidentiska med motsvarande på det nyfunna myntet. En undersökning av i Kungl. Myntkabinettet befintliga exemplar har gett samma resultat.
Vilka slutsatser kan man nu draga av forekomsten av ett mynt, som är en stämpelkoppling mellan åt- och frånsidor från två olika monarker? Främst den, att med en viss sannolikhet Erik av Pommerns stockholmsörtug av Hildebrands fig. 680 (fig. 1) tillhör denne konungs yngsta myntskikt - vilket också stämmer med Hildebrands uppfattning, endast motiverad med typens stora vanlighet (jfr dock not 9 nedan) -, eftersom en åtsidesstamp från denna omfattande myntning bevarats, samt att Kristoffer av Bayerns örtug från samma myntort av Hildebrands fig. 688 är denne konungs äldsta (9). Den vunna kunskapen har sitt största intresse för dateringen av mynttyperna från Eriks långa regering, där de första präglingarna (med krönt huvud, Hildebrand fig. 678) sannolikt utgavs i början av 1400-talet (jfr not 9). Det bör observeras, att de bägge stampkopplade typerna från Erik och Kristoffer äro de ojämförligt vanligaste från respektive regeringar.
En stämpelkoppling mellan Erik och Kristoffer är emellertid intet bevis för att myntningen i den förres namn pågått även sedan han slutligt avsatts den 24 september 1439 och sålunda fram till hössten 1440 eller sannolikare hösten 1441 (10). En stamp kan alltid ha sparats ett par år.
Just till denna övergångsperiod ha Hildebrand (11) och efter honom Thordeman (12) velat fösrlägga de s. k. interregnummynten (fig. 6-8), men därvid, dock troligen med orätt, utgått från åren 1436 resp. 1434 (13), d. v. s. tiden för Eriks tidigare "avsättningar". Brenner (14) och efter honom Berch (15) ha däremot gått in for året 1457. Rasmusson (16) har i en ännu otryckt artikel lagt fram åtskilliga skäl för en ännu senare datering, eller 1465-67.
Thordeman har partiellt byggt sitt ståndpunktstagande i den kronologiska frågan på finvikterna hos interregnummynten samt präglingar från efterföljande och föregående regenter. Detta material har jag granskat och sammanställt med nya undersökningar. Resultaten - i den mån man skall beteckna dem så - och tabellen nedan fordra emellertid en sårskild kommentar.
Det måste från början framhållas, att alla slutsatser dragna från vikt- och haltundersökningar av medeltidsmynt, som icke baseras på ett stort material, indehålla ett avsevärt osäkerhetsmoment. Når metallen legerades - vanligtvis med koppar - maste man råkna med finvikten, d. v. s. den i myntet ingående mängden ren ädelmetall. Ett resultat av en modern undersökning, där halt och finvikt erhålles i absolut rent silver, kan teoretiskt understiga den i en medeltida myntförordning angivna siffran med upp till 60/1000 utan att en avsiktlig försämring foreligger. Detta beror på, att man under medeltiden icke hade absolut rent silver, utan rörde sig med högvärdiga legeringar (t. ex. "argent le Roi" 958/1000, "lötiges Silber" 937,5/1000). Över 983/1000 kunde man icke komma.
En annan faktor, som också måste tas med i beräkningen, var svårigheten att i äldre tider få de individuella mynten att hålla samma bruttovikt (och därmed också finvikt). Undermyntningen, d. v. s. den tilltna avvikelsen, som ännu i våra dagar existerar, var i äldre tider avsevärt större (17), vartill kommer att justeringen (kontrollen) tillgick på ett betydligt enklare sätt. Denna skedde genom vägning av ett större antal mynt (prövning al marco) och man konstaterade, att dessa tillsammans icke under- eller överstego en viss tolerans.
Kontrollen av själva finvikten var ej heller särskilt noggrann; den skedde också al marco. Efter att ha smält ner ett antal mynt av en beståmd bruttovikt var man nöjd, om den utvunna mängden lödigt silver hade föreskriven vikt. Det finns från utlandet exempel på, att man frisläppt mynt, som enligt prov hade för låg halt, med den ursåkten, att de samtidigt blandades med en summa präglingar av motsvarande för hög finvikt. Lägger man så härtill dåtidens större svårigheter att beräkna den exakta proportionen mellan de metaller som ingingo i en viss smeltning, forstår man att avvikelserna kunna bli avsevärda; tyngre och bättre mynt undandrogos också cirkuladonen och nedsmältes, varför man har att räkna med att de äldsta präglingar som ingå i ett fynd ej blott genom nötning utan också genom ett "naturligt urval" ligga betydligt under den från början avsedda vikten. Men även bland mynt av samma typ från fyndets yngsta skikt kan man observera avsevärda avvikelser (18).
Thordeman har vid sina undersökningar (19) icke tagit hänsyn till omöjligheten att under medeltiden framställa rent silver. Som förklaring anger han, att alla eller de flesta mynt som undersökas legat i jorden och blivit utsatta får humussyror; dessa urlaka den legerade kopparen och medföra en höjning av silverhalten. De två felkällorna ha fått eliminera varandra. Tyvärr är det omöjligt att bevisa hur stor en dylik kopparförlust kan bli; mig förefaller det, som om somliga jordfynd vore starkt angripna, andra ej alls eller obetydligt. Som nästan alla undersökta medeltidsmynt visa lägre halt och bruttovikt (och därigenom finvikt) än de borde, undrar man, om urlakningen verkligen spelar en så stor roll. Må härmed vara hur det vill; för att undgå omräkningar har även jag undvikit i realiteten outförbara justeringar av de nya siffrorna.
Vi övergå nu till de vikt- och analyssiffror som utnyttjats resp. erhållits för denna undersökning. Förutom det i uppsatsens början beskrivna myntet har docent Carlström för författarens räkning även analyserat ytterligare ett antal präglingar och ingenjör A. Hwatz vid K. Mynt- och Justeringsverket företagit strykprov på två mynt efter en av honom utarbetad, säkrare metod (felslagning endast ca 10/1000; man får dock ej glömma, att endast den ofta förhöjda halten i myntets yta erhålles) (20). Carlströms metod har varit röntgenspektralanalys, som icke skadar mynten. Docent Carlström framhåller att analyserna äro tillförlitliga beträffande silvret - avvikelsen är ca +/- 1%, vid höga halter ca +/- 2-3% -, medan kopparproportionen endast avspeglar det allra yttersta skiktets halt. Får den tekniskt intresserade meddelas, att analyserna dels utförts med röntgenrör utrustat med molybdenanod, dels med rör med volframanod. Bägge gåvo samma resultat. Siffrorna i tabellen ha erhållits på följande sätt.
Thordemans medelvikter ha använts, utom för interregnummynten, där han behandlat de två varianterna som en. Jag har åtskilt dem och dessutom inarbetat fler viktuppgifter (för att få säkrare medeltal), nämligen från Helsingfors (efter Antell), Den Kgl. Mønt- og Medaillesamling i Köpenhamn, Universitetets myntkabinett i Oslo och Göteborgs museum (21). För varianten med lagt på stort kors har jag också tagit två uppgifter från Hildebrand (22). För denna, som är den sällsyntaste, har jag haft 7 viktuppgifter till mitt förfogande; för den andra varianten, på litet kors, ej mindre än 23. För Karl Knutssons åldsta typer (Hildebrand fig. 691-692) finns en medelvikt utråknad (1.06 gram) av Hildebrand. Av den sällsynta stockholmsörtugen med S i bondebåten, enligt Hildebrand (fig. 693 f.) den första som utgivits enligt 1449 års mvntordning, har jåg endast kunnat väga 11 exemplar, alla utom tre ganska nötta. Medelviktssiffran är alltså såkerligen får låg. Det tyngsta exemplaret - med kraftiga spår av cirkulation vågde 1,56 gram.
| Stockholmsörtuger | Medelvikt | Halt och finvikt enligt Thordeman (smältanalys) | Halt och finvikt enligt Carlström (röntgenspektralanalys | Halt och finvikt enligt K. Mynt- och Justeringsverket (stykprov) |
| Erik av Pommern Fig. 1 |
1,10g | 780/1000 0,86g | 770/1000 0,85g | - |
| Kristoffer av Bayern Fig. 3 |
1,09g | 810/1000 0,89g | 730/1000 0,880g | - |
| Karl Knutsson (Hildebrand 691-602) äldsta typen | 1,06g | - | - | 800/1000 0,85g |
| Karl Knutsson (Hildebrand 693-694) typ yngre än föreg. | 1,35g (*) | - | - | 550/1000 0,74g |
| Karl Knutsson (Hildebrand 695) Yngsta skiktet Fig. 4 |
1,36g | 590/1000 0,80g | 550/1000 0,75g | - |
| Kristian I Fig. 5 |
1,27g | 560/1000 0,71g | 605/1000 0,77g | - |
| Interregnum typ I fig. 6 |
1,43g | - | 605/1000 0,87g | - |
| Interregnum typ I I:A-B Fig. 7-8 |
1,37g | 610/1000 0,84g | 605/1000 0,83g | - |
(*) Värdet sannolikt för lågt. Jfr. s. 66.
I tabellens andra kolumn anges Thordemans finvikter, uträknade på grundval av smältanalyser av endast ett eller ett fåtal mynt. Thordeman skriver härom själv (23): "Haltundersökningar måste företagas i långt större utsträckning ... ett större siffermaterial framskaffas får att möjliggöra en neutralisering av de talrika felkällorna. De slutsatser som här dragits ur haltförhållandena få alltså blott betraktas som preliminära." Tyvärr måste författaren såga detsamma rörande den undersökning han fått utförd; visserhgen är metoden i det närmaste lika tilförlitlig, men fler exemplar måste examineras får att resultaten skola bli möjliga att bearbeta på ett avgörande sätt. De haltsiffror jag erhållit av docent Carlström ha tillämpats på medelvikterna såsom de anges i den första kolumnen och resultatet, finvikten, tilsammans med halten insatts i nästa kolumn. Längst till höger anges undersökningen av två Karl Knutssonmynt genom strykprov (Hwatz).
För Erik av Pommern har ett mynt som Hildebrand fig. 680 undersökts, d. v. s. med samma åtsida som den här omtalade nya stämpelkopplingen. För att få veta exakt vilka präglingar Thordeman låtit analysera - detta anges nämllgen ej i hans verk - har jag tagit fram resterna av dessa mynt. Fär Erik visar det sig ha varit Hildebrand fig. 679 och 680 (ett av varje); dessa mynts finvikter skilja sig endast obetydligt från varandra, men jag har här använt den för nr 680. Som synes är den något högre än den Carlström fått fram. Får Kristoffer av Bayern har den sistnämnde analyserat ett mynt av samma typ som Thordeman (Hildebrand fig. 688), d. v. s. med samma frånsida som den nya stämpelkopplingen. Tydligen är skillnaden nu större. Den svaga försämring av kursen som synes ha inträffat under Kristoffer (24) tycks stämma bättre med den nya siffran. Den nyfunna stämpelkopplingen innehöll dock, som vi sett ovan, mera silver än t. o. m. Eriks örtugar.
För Karl Knutsson har Carlström analyserat två mynt, bägge som Hildebrand fig. 695, av denne troligen med råtta betraktade som en sen emission. Thordemans siffra är medelvärdet av en smältanalys av mynt som fig. 695 och 696 (den sistnämnda alltså från Abo och enligt Hildebrand ungefär samtida med stockholmsörtugen nr 695). Bägge gåvo likartade resultat, Abo-präglingen dock obetydligt lägre halt. Här har endast finvikten för det förstnämnda angivits. Docent Carlström har också påpekat, att de två mynt han undersökt ha en relativt högre blyhalt än de övriga han analyserat och dessutom sakna det inslag av guld, som annars är typiskt (25); "silvret till dessa två mynt måste ha kommit från en mycket specielt källa", tillägger han. För att söka få någon klarhet i problemet om Karls olika myntemissioner har jag lämnat 2 mynt - av resp. Hildebrand fig. 692 och 693 - till myntverket och, som nämnts ovan, fått strykprov utfört. För den äldsta utvisade undersökningen en halt av 800/1000, for den yngre av 550/1000.
Sex interregnummynt ha analyserats, varav två av den sällsyntare varianten (Hildebrand fig. 686). Av de fyra med på litet kors (Hildebrand fig. 687) har resultatet av undersökningen av ett exemplar måst uteslutas, då det visade inhomogenitet i myntämnet (förfalskning?) och gav olika utslag för åt- och frånsidan. De återstående fem mynten höllo alla 60,5 +/- 1,5% (något som även gäller Karls och Kristians mynt; legeringen tycks med andra ord ha varit nästan densamma). Som medelvikten för interregnummyntens två typer är olika, blir också finvikten detta; typen med stort på kors har ett bättre värde. Thordeman har analyserat ett exemplar (som Hildebrand fig. 687).
Av Kristian I:s präglingar ha två exemplar analyserats (Hildebrand fig. 698) Thordeman har erhållit sitt sämre värde från samma typ.
Som resultat av de ovan refererade analyserna kan man endast säga, att en förskjutning av interregnummyntens datering från perioden 1439-41 (eventuellt 1434-1440/41) synes tänkbar. Detta är i så fall baserat på de två typernas likhet i bruttovikt och halt med Karls och Kristians mynt, icke på finvikten. Möjligen kan man också - med yttersta försiktighet - säga, att de två typernas differens i finvikt tyder på en olikhet i datering.
På interregnummynten anges för första gången Erik den Helige, Sveriges "rex perpetuus", som myntherre. Inskriften varierar något. På den sällsynta typ (nedan kallad typ 1) som har på stort kors (fig. 6) lyder den SANTVS ERICUS (26), på den mera vanliga med på litet kors finns det tva lydelser: dels SANCTVS ERICVS R (på varianten utan stjärnor i "mittbildens" , mindre vanlig, nedan kallad typ II A (27); fig. 7), dels SA'ERICVS REX SVE (på varianten med stjärnor i , det vanligaste av interregnummynten, nedan kallad typ II B2 (28); fig. 8). Frånsidan anger utan större variationer i inskriften Stockholm som myntort. Erik den Heliges namn återkommer senare på riksföreståndarnas mynt, ja även på vissa av Gustav Vasas och Erik XIV:s samt för sista gången på Johan III:s örtug (29). Den tidiga dateringen av interregnummynten - d. v. s. till 1434/36-1440 har av Hildebrand (och efter honom Thordeman) stötts dels på ett litet skattfynd (30) dels på ifrågavarande präglingars finvikt, som nära ansluter sig till deras som slagits under Erik och Kristoffer. I själva verket stå de i flera hänseenden närmare Karl Knutssons och Kristian I:s mynt, om vi frånse finvikten. Ovanstående undersökning har dock klarlagt, att dessa siffror endast kunna brukas med största försiktighet, eftersom så få mynt undersökts. Bruttovikten är tillförlitligare, då ett större material stått till förfogande för vägning. Den talar för en senare datering än 1439-41. jag har redan påpekat (ovan s. 67), att metallegeringen är densamma som synes ha brukats får majoriteten av Karls och Kristians mynt. En annan faktor är myntämnets utformning (Rasmusson). Eriks och Kristoffers mynt äro slagna på plattar som måta ca 18-19 mm; detta gäller för övrigt även den av Hildebrand som Karls äldsta betecknade typen (två varianter), vilken dessutom har samma åtsida och nära nog samma frånsida som två av företrädarens mynt (31) och en likartad medelvikt (1,06 gram). Annorlunda är det med präglingar, som synas ha utgivits enligt 1449 års myntförordning (32). En förändring inträder: bruttovikten ökas, halten minskas, myntämnet blir större (ca 20-21 mm). Interregnummynten ha dessa karakteristika. Det väsentligen nya i myntens typutformning, det stora korset varpå lagts (endast typ I) resp. trekronorssköld (typ I-II), har ingen motsvarighet i den svenska örtugsserien fram t. o. m. det första skedet av Karl Knutssons regering, men uppträder därefter på huvuddelen av dennes och på vissa av Kristian I:s och Sten Sture d. å.:s typer.
Just dessa faktorer - diameter, bruttovikt, legering, typer, stil - gör det ytterst osannolikt, art den ena eller andra av interregnumpräglingarna skulle höra hemma i perioden mellan Erik och Kristoffer.
Ytterligare värde för dateringen har ett nyligen framkommet fynd från Biskopskulla kyrka i Uppland (33), nedlagt troligen vid mitten av 1460-talet och innehållande dels präglingar från Karl Knutsson och Kristian I, dels ett exemplar av det mera särsynta, "tyngre" interregnummyntet (typ 1).
Om nu de två typerna av interregnummynt måste ha tillkommit senare än 1439-1441 återstå tre perioder, då Sverige var utan konung - 5 eller 6 januari till 28 juni 1448, 24 februari till 23 juni 1457 samt 30 januari 1465 till 12 november 1467. Den senare, längre perioden, förefaller sannolikast.
Det ovannämnda Biskopskulla-fyndet styrker denna uppfattning. Rasmusson har påpekat, att Kristians mynt - jämte interregnummyntet, vill man tillägga - äro de bäst bevarade. Den av Hildebrand som Karl Knutssons senaste betecknade Stockholmsörtugen (nr 695) förekommer talrikt men är betydligt mera nött. Om fyndet nedlagts i samband med nederlaget vid Haraker den 17 april s. å., vilket Rasmusson antagit som en möjlighet, kan åtminstone interregnummyntet av typen med lagt på stort kors icke ha tilkommit 1465-1467, utan hellre då 1457. Når Karl Knutsson den 24 februari 1457 flydde från Stockholm intogs staden omedelbart av hans fiender. Kristian valdes emellertid först till konung under sommaren och präglingen skulle alltså ha kunnat tillverkas under det första halvåret. Emellertid finns det ju, som Rasmusson själv påpekat för författaren, också den möjligheten att skatten nedlagts under den oroliga tid som följde efter Karls andra avsättning. Under hans korta andra regeringsperiod har möjligen ej alls några mynt utgivits (34). Förekomsten av endast det sällsyntaste (och tyngsta) av interregnummynten i välbevarat skick gör, att man åtminstone vill räkna med möjligheten av att nedläggningen ägt rum i början av interregnumperioden 1465-67. Samtidigt vill förf. framhålla, att den tidigare dateringen (1457), endnu mindre antaglig, fortfarande ej helt kan lämnas ur råkningen.
Bägge interregnummyntens brutto- såvål som finvikt ansluter sig bättre till 1449 års myntordning (35) än Karls och Kristians. Man bör dock notera, att av den förres präglingar endast de "sena" erbjuda ett större material för analys. Ett förnyat studium av fyndet, som förf. och dr Rasmusson företagit, endast bekräftar att exemplaret av "interregnum typ I" i konservering etc. bäst ansluter sig till Kristians. Den sämre finvikt, som de vanligaste av Karls och Kristians mynt uppvisa - såvitt man kan lita på undersökningen dels av ett (Thordeman) resp. två (Carlström) exemplar, som alla gett ungefär samma resultat - skulle kunna tyda på en myntförsämring under slutet av Karls första regeringsperiod; någon nämnvärd förbättring under Kristian synes icke ha skett. Tiden 1465-67 fram till den 12 november, då Karl för tredje gången blev konung, utmärktes av förhandlingar mellan honom och rådet, som utövade makten. Av de perioder, som äro formellt tänkbara fr. o. m. 1448, är denna den längsta. Här finns plats for en riksrådsmyntning (jfr parallellen i Danmark 1448), som då skulle ha inneburit en förbättring av finvikten jämfört med de närmast föregående emissionerna, vilket i och för sig är mycket tänkbart. Karls första regeringsperiod var orolig och uppfylld av krigiska förvecklingar. Kristian hade notoriskt dåliga finanser. Bägge voro således i ett läge då inkomstökning genom myntförsämring brukade bli en tvingande nödvändighet. Riksrådet, som företrädde grupper vars intressen bruka skadas av myntdepreciering och som utövade makten under en period då inga stora härar behövde utrustas, kunde ha anledning att söka förbättra landets finanser.
De två varianterna av typ II (E på litet kors utan resp. med stjärnor, varav den senare är vanligast) synas ha ungefär samma vikt och halt. Den förra, med åtsidesinskrift liknande den på typ I, är kanske den äldsta av dem.
Hildebrand (36) uppger, art man under Karls tredje regeringsperiod ibland kan notera en sämre kurs mellan marken silver och marken penningar än tidigare (1:9 mot 1:8,5). Den korta interregnummyntningen, som ej synes ha varit omfattande, har icke kunnat förbättra den. Möjligen har man art räkna med ett återupptagande av präglingen i Karls namn med samma eller sämre finvikt som under hans första regeringsperiods slutskede, men härom kan ingenting säkert sägas.
(NNÅ 1961 side 59-72)
Anm. Denna uppsats har framvuxit under givande diskussioner med förste antikvarien Nils Ludvig Rasmusson. Förf. är honom stort tack skyldig för många värdefulla råd och påpekanden, ävensom viktiga litteraturhänvisningar.
synas resterna av ett S.
Lars O. Lagerqvist:
Problems Concerning the Swedish Coinage of the Mid-15th Century
In his first section (1) the author publishes a recendy discovered Swedish örtug of the Stockholm mint (Fig. 2), which mules an obverse of Eric of Pomerania (1397-1439) and a reverse of Christopher of Bavaria (1441-1448). The coin is interesting since it suggests which of the coin types of these two kings are their last and first respectively (Figs. 1 and 3).
Both H. Hildebrand and B. Thordeman have assigned two varieties of the örtug (Figs. 6-8 - Fig. 7 is a minor variety which they did not distinguish) to the period between the deposition of Eric XIII in 1439 and the election of Christopher in 1441. These coins, struck in Stockholm, bear the name of the sainted king Eric (IX), patron of Sweden, who was slain in 1159. The "Eric" title also occurs on coins struck at later periods when the succession was disputed, but the örtugs dealt with in this paper cannot be dated to any regency subsequent to the death of King Charles Knutsson in 1470 (reigned 1448-57, 1464-65, 1467-70). The date for the interregnum-coins - as they are usually called - suggested by these two scholars has been rejected by N. L. Rasmusson in an article in Kulturhistoriskt Lexikon; he prefers for several reasons a later one, c. 1465-67, the period between Charles Knutsson's last two reigns when it was the Council of the Realm which governed the country.
The author first surveys the whole material; a special section (2) being devoted to a study of weights and fineness of coins from the reign of Eric XIII, up to the death of Charles. Thordeman's results (based on quantitative assays) are contrasted with the author's (obtained by X-ray spectral analyses carried out by Docent D. Carlström and - in two cases - by tests with touchstones at the Royal Mint in Stockholm) [See the Table on p. 64]. It is pointed out that coins were only tested al marco during the Middle Ages, and hence, all examinations of this kind are somewhat unreliable unless very widely based. Since in this case many specimens have been weighed, but fewer tested for their silver-content, the former results are the more rellable.
The tabel shows that the interregnum-coins have a higher weight but roughly the same composition of silver and copper as those of Charles (Fig. 4) and Christian I (Fig. 5); though if anything the former contain more silver.
In the last section (3) there are set out the numerous arguments which favour the later date (1465-1467). The interregnum-coins have the same fineness, diameter, style and roughly the same weight as those of Charles (with the exception of the earliest type) and Christian I (reigned 1457-64). The type - the coat-of-arms on a large cross - is one also found on coins of both these kings, but not previously. An important hoard from Biskopskulla in Uppland contains a coin of interregnum type I (Fig. 6) which along with 41 örtugs of Christian is one of the very best preserved specimens in the hoard. The conclusion is that the interregnum issue most probably belongs to the period 1465-1467, although one must remember that the five months intervening between the end of the first part of Charles' reign and the election of Christian in 1457 could constitute an acceptable alternative. Type II of the interregnum coins, two variants of which exist (Figs. 7-8), was perhaps issued after and not parallel with type I which is slightly heavier. It is possible too, that the Biskopskulla hoard was deposited when type I - which is much the rarer - had just been issued, but not yet type II.