I sin intressanta artikel (1) om de danska mynten i det av Lelewel publicerade myntfyndet från Trzbun sager Axel Ernst på s. 177: "Blandt Knuds engelske mønter skal blot nævnes den tidligere til Danmark henførte mønt (Thomsen 9828, Hildebrand Type A nr. 2049), hvorom henvises til Hauberg, l. c. s. 116 og L. E. Bruuns Møntsamling s. 19 (ad nr. 482 ff.)." Jag avbildar här myntet efter teckningen hos Lelewel (Numismatique du moyen-age, II, titelbladet). Myntmästarens namn är Brihtnoth, myntorten "LVD", av Hildebrand, Hauberg m. fl. (i citatet ovan anf. litt.) tolkat som London. Eftersom ett nummer hos Hildebrand ofta motsvarar mynt från två eller flera olika stampar, kan det måhända vara av intresse att påpeka, att Lelewels exemplar synes vara tillverkat med samma stampar som det i Kungl. Myntkabinettet = Hildebrand nr 2049.
Hildebrands Knut typ A är emellertid, som man lätt kan se, icke sälvständig, utan har hämtats från Ethelred II: s typ A, som utgavs under de sista åren av dennes regering (ca 1009-17). De allra senaste forskningarna inom anglosaxisk numismatik synas utvisa, art alla mynt av typ A från Knut den store äro slagna i Danmark, icke i England. Närmast får jag hänvisa till Gay van der Meers uppsats i Anglo-Saxon Coins, s. 183 (2). En bevisföring - bl.a. baserad på de talrika, "oengelska" stämpelkopplingarna inom typen - för att mynten icke kunna vara engelska kommer inom kort att framläggas av den engelske numismatikern Stewart Lyon. Deras slutliga plats i den skandinaviska serien skall behandlas av Brita Malmer, som sysslar med alla de vikingatida skandinaviska imitationerna.
Det bör samtidigt framhållas, att den av allt att döma mycket välorganiserade anglosaxiska myntningen med sin periodiskt återkommande, genomtänkta typväxling gör det omöjligt att som engelska acceptera de präglingar, vilka på ett orimligt sätt kombinera typer från varandra långt avlägsna myntningsperioder eller från olika härskare (varifrån man dock får undantaga forekomsten av vissa sällsynta "mules", som den engelska termen lyder, d.v.s. tillfälliga hoppräglingar av varandra kronologiskt näraliggande stampar, företagen då man lidit brist på verktyg eller av misstag under tiden for övergång från en typ till en annan). Enligt forskningens nuvarande standpunkt äro f. ö. även Hildebrand Knut typ B t. o. m. D skandinaviska. Typ E är den första engelska, sannolikt utgiven 1017-23. Lelewels mynt är alltså danskt och troligen slaget i Lund; myntmästaren Birhtnoth blir ett i både Danmark och England belagt namn. Att som Hauberg använda dennes förekomst i England som ett bevis för att det nämnda myntet ej kan vara danskt är icke godtagbart. I så fall skulle de flesta av Olof Skötkonungs Sigtuna-mynt vara engelska, eftersom myntmästarna äro kända från Lincoln m.fl. orter!
Mr. R. H. M. Dolley har påpekat för mig, att vissa tecken tyda på att Knut typ A måste dateras till början av konungens regering och att dessa mynt sannolikt utgivits eller börjat utges innan präglingen i England i Knuts namn begynts (3). Harald skulle alltså ha satt broderns namn på mynten, en antydan om att hans ställning var underordnad dennes.
De av Medlemsbladets läsare som intressera sig för de äldre myntserierna uppmanas livligt att ta närmare del av G. van der Meers uppsats (och gärna det övriga innehållet i Anglo-Saxon Coins) och dess corrigenda till Bror Emil Hildebrands katalog, varav många även kunna tillämpas på Hauberg.