Importen av dirhemer från Kalifatet i öster är totalt dominerande fram till ca 990 och upphör helt ca 1010. Den västliga importen börjar ca 970 och har inom några decennier tagit över de arabiska myntens tidigare dominans.
På det svenska fastlandet samt Öland uppgår antalet mynt till ca 45.000 (vartill kommer ca 31.500 i Skåne, Blekinge och Halland som under denna tid hörde till Danmark). Tpq eller slutmynt för de tre yngsta depåfynden är 1079 (Venngarn, St. Olofs sn, Uppland), 1083 (Allmänninge, Valbo sn, Gästrikland), samt 1128 (Runsberga, Gärdslösa sn, Öland).
Det betyder att Gotland ensamt står för 2/3 av det totala antalet eller ca 145.000 ex. Fyndet från Burge, Lummelunda sn, är här det yngsta med tpq 1143 (fig. 1).
För att förklara den stora myntimporten under vikingatiden har i princip två alternativ diskuterats, dels handel och dels plundring/gälder. Det är inte möjligt att här i detalj redogöra för argumenten för och emot, men en numismatisk analys av materialet talar emot plundring/gälder med undantag för kortare perioder då de kan ha haft större betydelse. Detta bygger bl.a. på skatternas sammansättning och utveckling en av myntimporten i stort. Här görs därför bara några översiktliga kommentarer.
Mellan 810 och 889 utbetalades ett större antal gälder till vikingar från det karolingiska riket (Albrectsen 1976, s. 142) om sammanlagt mer än 44.250 pund i silver och guld medan summorna från Wessex i England inte är kända. Mot detta ska ställas att antalet karolingiska mynt i nordiska fynd sam manlagt uppgår till mindre än 100 ex. medan de engelska är ytterst få. Praktiskt taget alla karolingiska mynt tillhör perioden före 840 medan gälderna till 99% infaller under perioden 845-889. Plundringar och gälder sammanfaller därför inte alls under 800-talet.
Mellan 991 och 1017 utbetalades sammanlagt 231.500 pund silver (motsvarande 55.560.000 mynt) i danagälder i England. Under samma period är de tyska mynten ungefär dubbelt så vanliga i fynden som de engelska. Endast en handfull fynd i hela Nordeuropa skulle kunna diskuteras i samband med danagälder med utgångspunkt från sin sammansättning. Myntimporten från Tyskland och England har sin topp ca 990-1030 och det är sannolikt det faktum att de delvis (men endast delvis) sammanfaller som skapat förutsättningar na för diskussionerna om danagäldernas betydelse för myntimporten. Runstenar nämner ibland män som tagit gäld i England, men de kan bara förklara en mindre del av importen. Det troliga är nämnligen att även de engelska mynten till största delen importerats via Rhen och Elbe (Jonsson 1990). I skattfynden i Nordeuropa ingår förutom mynt även smyckesilver men bland de senare saknas helt västeuropeisk import vilket motsäger att mynten skulle komma från plundringar i största allmänhet. Den enda slutsatsen som kan dras av avsaknaden av samstämmighet mellan belagda gälder och myntimporten är att den senare endast i liten utsträckning är ett resultat av den förra även under senare delen av vikingatiden.
Beträffande myntimport var Gotland ett extremt rikt område inte bara under vikingatiden utan också under romersk järnålder på 200-300-talen (romerska denarer) samt under folkvandringstiden på 400- och första hälften av 500-talet. Därefter följer en praktiskt taget myntlös period i hela Nordeuropa (Danmark undantaget) fram till vikingatidens början eller ca 800. Denna synnerligen långa rikedomsperiod som sedan fortsätter långt in i medeltiden kan inte förklaras med kontinuerlig plundring eller att man haft en attraktiv lokal produkt. Endast en transitohandel mellan öst och väst som kan anpassas efter kundernas önskemål kan både förklara utvecklingen under såväl förhistorisk som historisk tid.
De extremt rika myntfynden under vikingatiden ses ibland som ett tecken på ekonomisk primitivitet jämfört med områden som t.ex. England och Tyskland, där man vet att myntningen var mycket stor medan fynden är påfallande få. Fyndkontrasten måste emellertid ses i ett annat perspektiv. I England fanns en politisk makt som upprätthöll ett högt övervärde på mynt kontra silver och som reglerade myntcirkulationen i beskattningssyfte. Detta medförde att det var direkt olönsamt att samla på sig en förmögenhet i form av mynt. Genom att varje myntyp var tidsbegränsad skulle en sådan förmögenhet snabbt minska i värde även i ett kort tidsperspektiv. Myntens primära roll var betalningsmedel som skulle omsättas snabbast möjligt. I Tyskland är förhållandena mer komplicerade med regionala variationer men de grundläggande förutsättningarna var likartade. På Gotland var förhållandena helt annorlunda. Här saknades en politisk makt som gav ut mynt och följaktligen var myntcirkulationen inte heller reglerad. Myntens värde påverkades inte av tidsfaktorn genom att mynten alltid bibehöll ett silvervärde som var tämligen konstant. Tack vare detta utgjorde mynt en praktisk form av rörelsekapital inom handeln liksom för förmögenhetsbildning. Denna grundläggande skillnad är av stor betydelse när det gäller att förklara Gotlands fyndrikedom, men den bör inte likställas med primitivitet. Trots ett allmänt välstånd är det de politiska förhållandena på Gotland som är förutsättningen för öns rikedom på skattfynd.
Missionsarbetet gick hand i hand med en regelrätt erövring av landområde efter landområde. För detta ändamål grundades Svärdsbrödraorden 1202/3 som efterhand utvecklades till den värdsliga makten i området. Efter ett katastrofalt nederlag mot litauiska stammar 1236, fick Orden söka hjälp utifrån genom att året därpå formellt slås ihop med den Tyska Orden i Preussen. Reelt utövade dock ordensmästaren för Svärdsbrödraorden, eller Livländska Orden som den härefter kallas, i praktiken ett självstyre, men kunde nu med Tyska Orden i ryggen förlita sig på betydligt större resurser. Norra delen av Baltikum (Estland) kom under danskt herravälde efter det berömda slag 1219 där Dannebrogen föll ned från skyn. Reval blev här efterhand både kyrkligt och ekonomiskt centrum (med bl.a. gotländsk bosättning) medan det danska inflytandet blev mer formellt än reelt.
Gotlands stora ekonomiska inflytande i Balti kum framgår av att det är de gotländska köpmännen i Riga som 1211 får rätt att prägla mynt samt att myntfoten ska följa den gotländska. När myntningen i Riga nämns på nytt 1225 har mynträtten överförts på biskopen men myntfoten är fortvarande gotländsk. Även staden Reval, som då liksom hela norra Estland låg under Danmark, började omkring 1225 en egen myntning efter gotländsk myntfot, liksom biskopen av Dorpat som ca 1265 började en reguljär myntning. Den lokala myntningen var dock begränsad, framför allt före ca 1265 och importerade mynt från Gotland och Nordtyskland dominerade myntcirkulationen. Det är uppenbart att gotlänningar redan tidigt bedrev handel i området och att de härigenom kunde skaffa sig en ledande ställning även under den tyska expansionens inledande skede. En gotländsk bosättningen i (åtminstone vissa av) städerna finns ju också belagd.
För Gotlands del hade den södra Östersjökusten uppenbarligen en mycket begränsad ekonomisk betydelse under vikingatiden och tidig medeltid. Detta ändras först långsamt efter Tyska Ordens ankomst.
Med undantag för perioden ca 937-983 var det först i samband med den sachsiske hertigen Henrik Lejonets (1142-1180) landvinningar som den av slaviska stammar befolkade kuststräckan mot Östersjön hamnade under tyskt välde. Detta blev inledningen till den tyska expansionen i Östersjön med Henrik som drivande kraft. Henrik förde en medveten stads- och handelspolitik som kan illustreras av hans tillvägagångssätt med avseende på Lübeck. Efter att Alt-Lübeck hade förstörts grundade en av Henriks vasaller, greve Adolf II von Schauenburg, en ny handelsplats 1143 med namnet Lübeck. Genom sitt gynnsamma geografiska läge och tack vare saltförekomster i Oldesloe som Adolf började exploatera blev Lübeck en farlig konkurrent till Bardowick, som låg i Henriks hand och som förmedlade salt från fyndigheterna i Lüneburg. Henrik krävde därför att få hälften av intäkterna från handeln i Lübeck. När Adolf vägrade förbjöd Henrik marknaden i Lübeck och lät gräva igen saltgruvorna i Oldesloe. Köpmännen höll dock ut, men när staden drabbades av en en eldsvåda 1157 bad de Henrik att anvisa dem en ny ort att slå sig ned på. Henrik grundade då en stad med namnet Löwenstadt, men den visade sig omgående sakna de rätta geografiska förutsättningarna för en handerlsplats. Efter kraftiga påtryckningar förmådde då Henrik slutligen Adolf att överlåta området för det eldhärjade Lübeck och här nygrundades staden i början av 1159. Köpmän inte bara från Löwenstadt utan även från andra områden i Tyskland slog sig nu ned här. Henrik hade nu kontroll över staden och han gynnade den också härefter på bekostnad av Bardowick.
Henriks ekonomiska intressen framgår också av krönikören Helmolds karaktäristik från omkring 1147 "Bei allen Unternehmungen aber, die der junge Herzog im Slawenland durchfürht, geht es ihm nicht um das Christentum, sondern vor allem um das Geld .." (Barz 1983 s. 197). Redan 1158 hade hertigen sänt sändebud till Danmark, Norge, Sverige och Ryssland med erbjudande om fri handel i Lübeck. Några år senare (1161) slöt han ett handelsavtal med gotlänningarna i Artlenburg men det finns antydningar om att gotlänningarna inte var så angelägna om att bedriva handel på Lübeck. För deras del framstod sannolikt Elbe och Bardowick (som före Lübecks nygrundning hade gynnats av hertig Henrik) som viktigare. Efter Bardowicks förstöring 1189 får man dock räkna med att Lübecks definitivt intar den ledande rollen som handelsplats.
Lübeck blev inledningen till den tyska handelns kraftiga expansion i Östersjön, och följdes under 1200-talet av en rad stadsgrundningar vid Östersjökusten. Det gav till en början nya möjligheter för de gotländska köpmännen, men i det långa loppet hade de varken de personella eller ekonomiska resurserna att behålla sin gamla dominerande ställning inom handeln i Östersjön.
I Svealand har nya fynd visat att den kungliga myntning som kommer igång ca 1180-tal helt eller delvis skedde i Sigtuna (Uppsala hade tidigare betraktats som den enda myntorten bl.a. p.g.a. att det under denna period även myntades för ärkebiskopen). Dessa mynt är helt dominerande i fynden i Mälarområdet vid 1100-talets slut men i samtliga ingick också en liten andel gotländska mynt. Dessutom finns ett inte närmare daterbart 1100-talsfynd från Närke som troligen enbart innehöll gotländska mynt. För decennierna efter ca 1200 saknas praktiskt taget helt depåfynd i Svealand men det troliga är att en blygsam lokal myntning helt har dominerat myntcirkulationen.
Medan gotländska mynt av allt att döma upphör i fynden i västra Götaland och i Svealand efter ca 1200 är de totalt dominerande i Östra Götaland. Deras starka ställning framgår också av att mynträkningen baserades på dem. Först i samband med stora administrativa reformer efter 1250 börjar en kunglig myntning i området och de gotländska mynten trängs snabbt ut ur cirkulation.
Karaktäristiskt för dessa tvåsidiga myntgrupper är att de är präglade efter gotländsk mynträ kning (1 mark = 288 penningar). I motsats till de fastlandsvenska typerna saknar de, såväl beträffande motiv som inskrifter, helt koppling till kungamakten. Dessutom präglas varje typ under mycket lång tid vilket också står i kontrast till förhållandena på fastlandet. De ger därför intryck av att ha getts ut av en myntherre eller organisation som vinnlägger sig om ett stabilt mynt.
För att bedöma när en lokal myntning börjar på Gotland är man i avsaknad på skriftliga källor hänvisad till den datering som myntfynden ger. Det tidigaste depåfyndet som innehåller gotländska mynt är samtidigt det yngsta av vikingatidskaraktär och hittades i Burge, Lummelunda sn. Förutom 2.958 utländska mynt (framför allt från Tyskland och England) ingick även ett gotländskt mynt av den äldsta typen. Slutmyntet för de utländska mynten är 1143. Med ledning härav bör det gotländska myntet vara präglat i början av 1140-talet. Vikten för detta äldsta kända gotländska mynt är så hög som 0,47 g och skiljer sig därför väsentligt från alla andra kända ex. Det näst äldsta depåfyndet kommer från Bårarp, Halland, med slutmynt 1146 (en myntgrupp kan sannolikt dateras till 1152-1154) och det innehåller ett ex. med kantförluster som med en vikt av 0,21 g visserligen är betydligt lägre än för exemplaret i Burge, men som ändå är högre än praktiskt taget alla andra kända ex. Myntet i Burge har också en större diameter än Bårarpsexemplaret, som i sin tur dock inte skiljer sig från övriga kända ex. Med ledning av dessa fakta finns det anledning att tala om en krisartad utveckling för den äldsta gotländska myntningen. Under en tid av högst ett och ett halvt decennium har vikten mer än halverats och dessutom har myntningen uppenbarligen varit av mycket begränsad omfattning eftersom så få ex. med en hög vikt har bevarats.
Några decennier in på 1100-talet hade myntimporten nått en mycket blygsam nivå som bör kopplas till utvecklingen i Tyskland som under en längre period hade gått i riktning mot en ökad regionalisering och följaktligen mindre externa kontakter. Av två skäl skapade detta förhållande förutsättningarna för en lokal myntning på Gotland. Dels fanns nu ett behov som inte kunde tillfredsställas med importerade mynt och dels kunde myntcirkulationen lättare regleras till förmån för lokala mynt eftersom importen var blygsam.
Första gången som en myntning nämns på Gotland är i samband med att de gotländska köpmännen i Riga år 1211 får mynträtt. Även vid ett flertal andra tillfällen förekommer dokumentariska belägg för en mynting på Gotland, men det nämns aldrig var på ön som myntningen skedde. Innan man diskuterar var myntingen skedde kan det vara lämpligt att ta upp vem som var myntherre och här finns det uppenbarligen två möjligheter. Som framgått ovan och av myntens spridning framgår klart att myntens funktion var knuten till handeln och en handelsorganisation är därför ett alternativ. Det andra alternativet vore någon form av gemensamt organ, typ landstinget. Inget av alternativen är helt tillfredsställande med hänsyn till de krav som måste förknippas med en myntning. En tolkning är att myntningen utövades av en handelsorganisation som formellt beviljats mynträtt av landstinget. Härigenom skulle vissa praktiska problem som reglering av myntcirkulationen och kontroll av myntningen kunna förklaras.
Myntningen krävde tillgång till råvaror och närhet till en marknad. Silver måste importeras och handeln bör ha koncentrerats till hamnarna där Visby sannolikt redan vid myntningens införande var den ledande. Praktiska hänsyn skulle då tala för att myntning en redan från början varit förlagd till Visby. Om den varit förlagd till landsbygden (ett mynthus nämns t.ex. i Duss i Bro sn) bör även rent säkerhetsmässiga aspekter ha blivit svårare att bemästra. Ett tidigt mynthus i Visby skulle också förklara utvecklingen under ett senare skede.
Stridigheterna år 1288 fick som politskt resultat en definitiv brytning mellan Visby och landsbygden. Det ligger nära till hands att till detta år datera övergången från tvåsidiga till ensidiga mynt. Den nya brakteattypen har endast bokstaven W inom en pärlring (fig. 3). Med utgångspunkt från tolkningen av bokstaven, och vad som är känt om utvecklingen under ett något senare skede är 1288 den sannolika tidpunkten då myntningen på Gotland övergår från att utövas av en lokal organisation till att ske i stadens namn och regi. Enligt Strelow bekräftade Valdemar Atterdag stadens mynträtt 1361 och att staden hade mynträtt framgår av mynten själva senast fr.o.m. ca 1340.
Det yngsta beviset på Visbys och Gotlands framträdande ställning i österjöhandeln fram till högmedeltiden kom inom myntningen omkring 1340 (Malmer 1980; Jensen 1985) då örtugen eller goten började präglas (fig. 4). Inskrifterna anger att det här är fråga om staden Visbys mynt. Goten motsvarade 12 penningar och var den första högre valören som präglades inom Östersjöområdet eftersom den nordtyska witten dröjde till ca 1365. (Berghaus 1973).
(Meta 90, 1990 side 42-53)